Nej, det är verkligen inte lätt att peka på var den den svenska bluesådern går. Ibland kan man råka på exceptionellt bra bluesmusiker på svensk mark och till och med på våra svenska gator, till exempel gatumusikern Asgeir Dyrting som verkar, framför allt på Östersunds gator och i Jämtland. Han kan spela blues och sjunga som om han var född i bomullsfälten i slaveriets USA där bluesen en gång föddes. Men sjunger han svenska låtar? Nope.

När det gäller svensk blues får man göra en sorts omskrivning. Svenskar kan spela blues, ja, jo, det stämmer. Men de spelar inte svensk blues. Covers, kanske. Svenskarna har en egen själ och en egen musiktradition.

Lars Demian har skapat text och musik som skulle kunna ge en antydan om den blåa svenska själen i låtar som Alkohol. Men det är fortfarande inte vad man förknippar med ren blues som den som Muddy Waters gjort. Men varför ska man efterlikna andra länders musiktradition, det är frågan. Man kan gilla den och göra sitt bästa för att efterlikna den av den anledningen men har man förlorat den svenska själen så gör man i alla fall inte svensk blues.

För att kunna utröna vad som egentligen är typiskt för svensk blues måste man skala bort allt som efterliknar amerikansk bomullsplantage och deras musikaliska tradition för är man inne på den genren kan det ju omöjligt vara svensk blues. Invecklat resonemang? Ja, kanske.

Det skånska bandet Wilmer X, skulle kunna vara bra exempel på band som skapat renodlat svensk blues, blues med svensk karaktär.Nu kanske vi har den svenska bluesen på kornet. Om Wilmer X med sina egenhändigt komponerade låtar spelar svensk blues så skulle man kunna kategorisera den svenska bluesen som en aning rockigare till sin karaktär än den amerikanska bluesen. Men bra!!! Då finns det ju svensk blues!