Det har genom den här analysen av svensk blues varit svårt att sätta fingret på vad svensk blues är. Vi har kommit fram till att för att det ska kunna kallas svensk blues måste de blå tonerna och vemodet vara hämtat ur den svenska själen för är det covers på Muddy Waters och andra stora blues-ikoner så är det amerikansk blues. Utifrån denna överenskommelse ska vi nu titta på kvinnorna inom den svenska bluesen, vilka är de? Här nämns ett par.

Louise Hoffsten är självskriven i sammanhanget och hon är en av Sveriges absolut bästa inom bluesgenren oavsett könstillhörighet. Och hon har bevisat att den svenska bluesen är mycket, mycket gammal genom att lägga musik till gamla skillingtryck från början av Sveriges 1900-tal. Här har hon genom gamla texter satt sång och blueskänsla till orden som bär fram till idag, dessa gamla ord som med bluesens vemod tränger ner i den svenska själen och berättar att det är dagens vemod, dagens sorger, dagens samhällstillstånd hon sjunger om. Sådan är bluesen – tidlös. Hoffsten är en mästarinna på att tränga djupt in i själen och förmedla poesi från bröder och systrar som lämnat oss för länge sedan. Det är konst. Samma typ av konst som ytterligare en av våra systrar gav oss innan hon tragiskt lämnade detta jordeliv för att gå in i lågorna av den eld som tog hennes liv.

Monica Zetterlund brukar beskrivas som en av svenska Jazzens stora ikoner men eftersom bluesen handlar om själar och vemod får hon axla manteln även vad gäller denna genre då hon med hela sitt liv kom att förmedla själens toner till svenskarna genom sitt stora artisteri. Hon gav genom såväl musik som skådespeleri, gav, gav och gav så när hon tragiskt omkom i en brand den 12 Maj 2005 så avled hon på samma sätt som hon levt, med en själ som brann för medmänniskan, glädjen och kärleken till musiken.