PÅ 50-talet florerade den svenska bluesen främst i jazzkretsar. Hur är det möjligt att förena dessa båda i samma mening? Därför att bluesen, den amerikanska bluesen, gav upphovet till så väl jazzen som många andra strömningar inom musiken. Jazzen var det som framför allt fick ett starkt fäste i Sverige under 50 och 60-talet.

Spelklubbar som casino calzone för både blackjack och roulette började växa fram och det blev också allt vanligare med klubbar för jazz och blues. Scener som Fasching och andra blev allt vanligare i både stora och små städer. Svensken efterfrågade överhuvudtaget det som var en aning farligare än vad hon, Moder Svea, hittills varit van. Alkoholismen och missbruket tog också fart igen omkring den här tidpunkten. Efter att nykterhetsorganisationer och kyrkor lyckats hålla synden stången släpptes nu den hämmade svensken ut på grönbete och det kom att visa sig att det inte var så hälsosamt. Spelmissbruk, sexmissbruk, alkoholmissbruk – allt sådant exploderade. Svensken var liksom inte van vid sin nya frihet och därmed dålig på att hantera den. I USA skrev Jack Kerouack om dessa nya tider och i Sverige tog Ulf Lundells Jack vid i beskrivande av den nya kulturen.

Det var som om jazzen och bluesen svepte med sig svenskarna ner i synden i samma tempo som gitarrer, trummor och blåsinstrument vaggade svensken in i den nya typen av livsstil. Det pågick över hela världen. Beatgenerationens framväxt. Återigen var det de amerikanska influenserna som anslog tonen inom både musik, litteratur, konst och livsstil i det stora hela. I Storbritannien började Beatles göra sig ett namn i början av 60-talet. Elvis Presley var tidigare ute i USA men ingen av dessa gossar skulle vara den svärmorsdröm som föräldrarna i Sverige hade hoppats, de som längtade tillbaka till det gamla städade Sverige igen med schottis, polska och hambo. De tiderna var flydda för alltid.