I jakten på den svenska bluesen måste man studera vad bluesen egentligen betyder. Bluesen har sitt ursprung bland de svarta slavarna på bomullsplantagerna i framför allt Mississippideltat i USA. Begreppet blues kommer från att sångerna ofta hade sorgsna undertoner, den som sjöng were feeling blue, d.v.s. sorgsen och uppgiven, ensam.

För att hitta den svenska bluesen måste man hitta den svenska sorgen, den svenska själen, den svenska blå tonen. Man kanske skulle kunna lokalisera svenska bluesmusiker men så länge de sjunger om det amerikanska lidandet så är det inte svensk blues.

När det gäller bluesen har den givit upphov till det mesta av den övriga musiktraditionen som vuxit fram ur den amerikanska myllan så som country, dixieland, jazz och rock bland mycket annat. Här börjar gränsdragningen mellan svensk och amerikansk blues och musiktradition för som tidigare nämnts har vi till exempel musikaliska genier så som Anders F Rönnblom som skulle kunna räknas till svenska bluesmusiker men som verkligen satt sin egen prägel på sin musik. Anders F. Rönnblom och andra stora svenska musiker har böjt inspirationskällorna under den svenska själen och satt en svensk prägel på resultatet. Svensk blues måste alltså vara färgad av svensk musiktradition och sprungen ur den svenska själen annars är den amerikansk. I de fall vi skulle nöja oss med att imitera den amerikanska bluesen skulle det inte finnas någon svensk blues, endast svenska bluesmusiker som spelar amerikansk blues.

Kanske man till och med skulle kunna gå så långt som att påstå att ren svensk blues härstammar från den gamla vistraditionen med vemodets toner som signum. Dan Andersson, Nils Ferlin, Allan Edwall, Stefan Sundström, Fred Åkerström och (i och för sig med Hollandsursprung) Cornelis Vreeswijk är kanske de som med sina texter och sin egenkomponerade musik kan sägas vara några av dem som burit fram den svenska bluesen.