Som alltid när det gäller musik så hamnar det mesta av fokus på männen. Det finns ingen riktigt logisk förklaring till detta. Faktum är att jag som skriver dessa artiklar är kvinna och kanske i första hand borde fokusera på mina systrar, sisters in crime. Det gör jag inte. Det faller sig liksom naturligt att fokus hamnar på den manliga delen inom artisteriet. Om det är av samhället influerat sedan födsel och ohejdad vana är svårt att säga. Jag känner ingen skyldighet att höja männen ovanför mig själv. Inte på något sätt. Och jag har heller inga komplex inför mannen. Icke, sa Nicke.

När det gäller musik så är kvinnorna ofta bättre än männen på det de gör, även inom detta område som musiken och bluesen – och trots detta läggs störst fokus på männens vara och icke vare. Det kan beror på att det är fler män än kvinnor som ägnar sig åt musik och blues framförallt. Det är ju den naturliga förklaringen. Frågan är varför det blivit så.

Svaret kanske ligger på något slags psykologiskt plan, att kvinnor inte är lika benägna att framhålla sig själva och ta för sig som männen och pojkarna är. Återigen finns det vissa undantag, som jag själv till exempel, som ägnat mig åt konst, musik och artisteri i hela mitt liv i olika former. Jag har verkligen inte varit rädd för att ta för mig och jag har heller inte känt någon skyldighet att förminska mig själv inför män, karlar och pojkar. I min värld har det varit andra kvinnor som har satt stopp för min utveckling. Kvinnor är nämligen väldigt bra på att hacka på varandra och kräva av andra kvinnor att de håller sig i ledet och inte tror sig något vara. Det är kvinnor som bär Jantes fana och viftar med den i tid och otid.